Ett märkligt fenomen

En av de saker jag har noterat och studsar inför är svenskens syn på trovärdighet. Nu har jag i och för sig suttit i domstol i många herrans år men det borde vara allmänt känt att bedragare i princip alltid ljuger liksom övriga kriminella grupper. Det ingår i deras ”jobb” oavsett om de är kriminella i den privata eller offentliga sektorn.

En del av dem är lagsökta sen 30 år, andra har suttit av straff och få av dem har om någonsin haft en anställning eller ett existerande bolag som går att syna.

De utger sig ofta för att vara saker de inte är. De kan t.ex. säga att de är jurister till en och till en annan säger de att de är grundare av något fint bolag. Det är också vanligt att de ljuger där de inte behöver för att testa din karaktär, se om du går på det.

Alla läsare har detta klart för sig?
Om vi tar mig som exempel på den motsatta sidan kan i princip hela min bakgrund spåras om inte annat genom att gräva upp artiklar, radio-TV-program från 80-90-talet, genomläsning av 10-11 böcker, med mera och skulle man orka sig igenom 17 000 artiklar lär man hitta samma faktauppgifter om jag nu nämnt sånna.

Jag har under denna vår och sommar talat enormt mycket med brottsoffer, och alla utom en – som har sina rötter i ett annat land i Europa – tillmäter bedragare trovärdighet, och det måste vara helt unikt för Sverige och svenskarna, och jag ser det som ett medberoende till bad people. Om jag ser tillbaka på hundratals timmars samtal totalt sett är minst 10% av dem fyllda med uttryck som; ”Men han sa det… Hon sa det… Ord står mot ord…”

Det är en sak om man utreder en soppa eller härva själv, och en helt annan om man lägger vikt vid vad kriminella säger, och det gör man på blodigt allvar i Sverige, och därför har ni era affärer typ Thomas Quick, eventuellt 50% feldömda våldtäktsmän, med mera. Lyssna gärna själv i ett par månader då en svensk berättar om vad en kriminell person sagt. Folk tar deras ord för sanna, och så utreder de också själva, finner att individen är djupt kriminell, och fortsätter att tillmäta personen trovärdighet.

Ordet trovärdighet betyder att någon är värd att tro på, och den får man i allmänhet utifrån sina handlingar och inte snack, och har man levt ett helt liv utan att begå brott t.ex. borde man ha mer trovärdighet i svenskens ögon än vad en som begått brott hela livet har men så är det inte här mer än möjligen bland poliser. De kan väl skilja på vanligt folk och rövare.

Svensken kallas ofta för naiv utomlands, och uttrycket ”dum, dummare, svensk” existerar och jag misstänker att det kan vara svenskarnas felöversättning av FN-texten som ligger bakom??? Här är den översatt till ”alla likas värde” och den frasen är alla totalt hjärntvättade med. Den korrekta översättningen, som bloggstammisen Karin påpekade för nu åratal sen, ska vara; ”allas rätt till värdighet” för FN talar inte om VALUE utan om DIGNITY.

Jag har varit ute rätt mycket på våra kriminalvårdsanstalter
Jag har personligen dömt folk som vädjat om utvisning för de vill inte sitta på kåken i Sverige. Våra anstalter är materiellt sett mycket fina men nån värdighet finns där inte. Plitar kan tracka folk dygnet runt utan att mycket händer. Vi behandlades knappast med värdighet häromdagen då två fascistpojkar rätt medvetet såg till att vi inte kom med färjan.

Jag såg inte till nån värdighet direkt då en hörbart berusad tjänsteman på Försäkringskassan slängde ut mig ur systemet genom att ljuga ihop att han kallat mig till ett möte jag skulle ha struntat i att komma till. Utredningen visade sen att de kallar aldrig muntligt utan skriftligt och sånt diarieförs, killen torskade, F-kassan backade.

Istället för att ge alla samma värdighet har nu ett helt folk fått för sig att en organplundrare har samma värde som en kirurg. En fullfjädrad bedragares ord tillmäts samma värde som ett ostraffat brottsoffer.

Ni får ta och fundera på det här väldigt noga för i mina ögon är det ursjukt, och det finns bara i Sverige.

 

 

Lena
Lena var en ytterst aktiv och samhällsengagerad författare verksam i Rabén&Sjögrenhuset mellan 1984 och 1992. Bibliografi Det händer aldrig mig (1997), Bilda Förlag Är barn allt? (1992), Rabén & Sjögren Botten upp (1989), R&S Utanför (1989), R&S Könskriget (1988), R&S Fyy 17! (1987), R&S Huddingegruppen: "-norra Europas främsta narkotikaspanare-" (1986), Pseudonym - spökskriven åt Gösta Claesson, R&S Mordet på Törnrosa (1985), R&S Ett Södermalm som gör dig varm (1984), Swedmedia Häktad på sagolika skäl (1984), R&S Älska lagom (1984), R&S Våra undulater (1981), Pseudonym: Lena Andersson, R&S Skola i fosterland : en bok om skolan (1970), Medverkande "Indoktrineringskampanjen", Gidlunds