Kommunal skenmanöver

Läsare skriver:
Känner en som arbetar i ett statligt verk. ”Sitter du och jobbat” sade chefen – ”du får lugna ned dig – här har du några tidningar – bläddra i dom – gör vi alltid här några timmar på förmiddagen innan vi börjar arbeta”

Jannike skriver:
Jag sökte ett projektjobb på en kommun. Det var ganska specifika krav. Jag uppfyllde samtliga. Eftersom att regionen är liten var jag säker på att i alla fall komma på intervju – så många med min nischade erfarenhet kunde det ju inte finnas. Dessutom hade jag redan upparbetade kontakter med den underleverantör man skulle samarbeta med.

Det var snabba papper. Annonsen låg ute på Platsbanken i fyra dagar innan en storhelg, men jag hann få in en ansökan. Veckan efter fick jag ett mejl – platsen var tillsatt. Försökte ringa rekryteraren flera gånger för att fråga varför jag inte ens varit aktuell för ett möte, men hon var oanträffbar. Några dagar senare pratade jag med just den underleverantör som jobbade i projektet. ”Skenannonsering” sa han. Redan veckan innan annonsen kommit ut hade han blvit uppringd av en person som presenterat sig som kommunens representant i projektet.

Det gjorde mig illa berörd. Inte för min egen skull utan för just ”skenet”. Får skattebetalarna bäst valuta för sina pengar? Hur många fler än jag satte sig och lade ner livstid på att söka ett jobb som inte var ledigt?

Vart ligger felet? Att kommuner måste lysa ut tjänster fast de inte vill? Att kommunerna tvingas försöka omplacera horder av personal som är svårplacerade? Jag vet kommunanställda som jobbar natt på kontor för att deras aggressioner omöjliggör dagjobb. Ett antal sitter undanstuvade med meningslösa utredningar för att de ifrågsatt systemet eller på annat sätt varit till besvär. Man blir helt enkelt inte av med folk för att det rent teoretiskt finns arbetsmöjligheter inom organisationen. Problemet är bara att effektiviteten blir beklämmande låg.

En egenföretagande vän som blev erbjuden ett projektledaranställning backade snabbt när han insåg att hans hela rykte skulle kunna ställas på spel om hans namn skulle komma att förknippas med den urusla organisation som fanns bakom kommunens glättiga marknadsföringskampanjer. Han hämmade helt sig själv och den egna kreativiteten för att undvika utbrändhet (vart börjar man ta i oredan?) och snabbt som attan återgå till att enbart göra konsultjobb via sin firma.

Man får rådet av andra kommunanställda att ”ge det några månader, så har du vant dig vid det låga tempot”. Fikaraster, tidiga fredagar och taskig service märker skattebetalaren själv av. Men de oändliga väntetiderna på folk som är i ständiga möten och de märkliga interndebiteringar mellan olika avdelningar gör att man blir minst lika galen på insidan.

IT – avdelningen är nog värst. I vår kommun kostar det 10 000 kr att registrera varje ny dator i systemet och få support på den – per år! Att få en e-postadress kostar 6000 kr – med två veckors leveranstid. Jag undrar i mitt stilla sinne hur dessa lufttransaktioner ser ut i bokslutet – antagligen liksom i bankvärlden – skulder blir tillgångar…

Själv gick jag i spinn på sävligheten under en tidigare, kort anställning och sade upp mig – min chefs slutord var ”Jobba aldrig mer i kommun, stat eller landsting Jannike, det bara bryter ner dig”.

Men problemet med att bo utanför storstadsregionerna är att det inte går att vara kräsen. De offentliga organisationerna är oftast de största arbetsgivarna och man biter inte handen som föder en. Man står ut med galenskaperna, anpassar sig, integrerar dem – och normaliserar dem.

Jag tror bara det finns ett sätt att bryta upp kulturen och det är inifrån. Liksom dessa modiga människor försöker. ”Bettan” och ”Thordan” måste återta yrkesstoltheten såsom vårdare, kundtjänsteperson eller anläggare i samhällets tjänst. Och minnas vart lönen kommer ifrån – de egna skatteinbetalningarna…runt det går runt…

 

// Jannike