Jag förstår inte hur ni orkar

Äldre minns då Lasermannen sköt invandrare i Stockholm, och det var startskottet för rasisttjafset i Sverige.

Jag och Sven Wollter stod på torget utanför posten på Hägerstensåsen, därför att min tobakshandlare hade skjutits, och ”Hasans vänner” bildades, och så långt var det helt okey… Några veckor senare klev jag av därför att ingen brydde sig om tobakshandlaren, hans fru eller de sju barnen, utan alla ville göra karriär i ämnet rasism, och jag återser en del av dem på TV fortfarande för de har varit stats- och projektanställda sen dess.

Idag är den forne kioskägaren ifrån Hägerstensåsen ett mänskligt vrak. Skild och tyst, och talförmågan slogs ut av Ausonius, och offret är fånge i sin egen kropp.

Luften gick inte ur det där ens när Lasermannen greps och det visade sig att han var invandrare
Man kanske skulle skriva en bok om alla som försörjer sig på rasisttjafset, som bara finns i Sverige, och en av de saker jag uppskattar mest då jag checkar ut från Arlanda är att jag slipper det.

Snart är precis allting rasism
Jag ryser då jag tänker på att om jag hade saknat karaktär hade jag kunnat vara det nu; en för evigt projektanställd rasistdebattör med ett juste CV;
– Jag startade folkresningen mot Lasermannen.

– Det var därför jag bestämde mig för att skriva en bok. Det har varit en bra debatt de senaste åren, men det är märkligt hur det hela tiden handlar om den andre. Ingen ställer frågan om det ”normala”, om det vita vi:et, säger Jeff Werner, professor i konstvetenskap på Stockholms Universitet.

I hans nya bok ”Blond och blåögd: Vithet, svenskhet och visuell kultur” slår Werner fast att bilden av svensken som blond och blåögd i själva verket är ganska ny. På 1700-talet beskrev till exempel Benjamin Franklin svenskarna som ett icke-vitt, svartmuskigt folk, medan svenskarna själva i alla fall inte såg sig som varken blonda eller blåögda. Läs mer