Landet utan kritiska författare

1976 skrev Astrid Lindgren Pomperipossa i Monismanien som publicerades i Expressen, och sagan väckte en väldig uppståndelse då folk förstod att Astrid betalade 104% skatt. Cornelis bråkade rätt bra han också för han kunde inte heller försörja sig. Författaren Anderz Harning var i konstant krig med SKV. Det är länge sedan vi hade en Harning eller en Vilhelm Moberg som jagar korrumperade, översittare och statliga brottslingar med blåslampa.

I Sverige fick alltså Astrid betala 102% skatt, mer skatt än hon ens tjänade. På Irland har författarna 0% skatt på royaltyn, här på norra Cypern är det 10% och i syd är det 0%.

Varför?
Om jag frågade ansvariga i dessa länder varför det är så låg skatt på just royaltyn är jag rätt säker på att de skulle svara:
– Vårt språkområde är så litet att ingen kan försörja sig annars eftersom marknaden är pytteliten, och vi är glada för varje författare vi har, för annars skulle ingen sätta ord på den verklighet vi lever i.

Sverige hade en annan lösning
Man gav alla dessa bråkstakar en egen taxeringsnämnd. Jag tillhörde, då jag arbetade som yrkesförfattare, konstnärstaxeringsnämnden i Haninge fast jag bodde på Kungsholmen.

När jag slutade som författare återfördes jag till den taxeringsnämnd där jag geografiskt bodde eftersom jag nu var ”vanlig” igen. Förutom egna taxeringsnämnder fick alla en egen ny arbetsförmedling kallad ”kulturarbetarförmedlingen”. Sedan 1980-talet, i trettio år nu, har man alltså nogsamt sett till att den här gruppen absolut inte vet hur vanligt folk har det. De är mycket trevliga på konstnärstaxeringsnämnden och kulturarbetarförmedlingen …

Bidragsberoende
Om jag säljer korv kan jag komma upp i två miljoner i omsättning och ta ut en mager lön, men det är rätt svårt att omsätta två miljoner på en smal bok. Författarna har inte 102% skatt längre men de ligger upp emot 85% som alla andra företagare. Skillnaden är dock att de aldrig säljer korv …

Då har man slagit ut alla författare p.g.a. att man först skattar sönder dem och sedan ger dem bidrag kallat stipendier. Man får ansöka om stipendier, och i det fall man varit en snäll pojke eller flicka ett par år kan man få 30 000:- eller 50 000:- att klara sig på ett par år.

Oavsett vem man talar med nu efter 30 år
”Alla” vet att kulturarbetare är lata typer som går på bidrag – men den åsikten är vi alltså rätt ensamma om.

Jag vet inga andra länder som har:
– isolerat kulturarbetarna så att de aldrig ska få veta hur folket har det.
– skattat sönder dem så att de inte kan försörja sig på en smal utgivning.
– gett dem bidrag så att folk ska börja hata dem.

Sammantaget ger alltsammans en kår som helt saknar status idag och mest betraktas som innehållande fyllskallar och knäppgökar.

Läroböckerna
Om du kikar på de läroböcker barnen nu händelsevis skulle få kommer du att upptäcka att de är extremt ”politiskt korrekta” och sedan står där rätt oemotsagda. Lejonparten av dyngan är propaganda, och den biter! När jag flög till Spanien sist med barnbarnen var deras första fråga:
– Är de fattiga här?
– Nej, de är nog betydligt rikare än vi, svarade jag och möttes av chock! På 70-talet var vi världens tredje rikaste land, men nu ligger vi på runt 30:e plats. Det finns 30 länder i världen som är ”rikare” än vi och det kan man se bland annat på så vis att barnen inte har läromedel längre.

Men några författare finns det väl ändå som tjänar pengar?
Ja, de i underhållningsindustrin gör det. Jag skrev också deckare, på åtta dagar, då jag behövde få in pengar. ”Alla” författare vet att man skriver deckare om man måste få in pengar, och vi torde nog vara det land som producerar flest deckare i hela världen. Med Stieg Larsson och Mankell är vi nog världsledande. Det är inte en tillfällighet att det skrivs så mycket deckare i vårt land.

Varför?
Dels beror det på förhållandena som jag nu har beskrivit, dels på det tragiska faktum att Sverige är ett land för kriminella. Vi gillar kriminella och har därför gott om dem. Spännande! Jag vet inget annat land som låter gangsters sitta på förstasidan i en av de största tidningarna och hota folk. Jag vet inget annat land där man upphöjer svineri och spottar på t.ex. högutbildade. Jag vet inget annat land som har gjort det omöjligt att leva för vanliga författare, som inte skriver underhållning, om dessa inte håller på med flera saker samtidigt. Lundell är ett sådant exempel: böcker, musik samt konst.

Men det som säljs är väl vad folk vill ha?
Om det vore sant hade jag inte den trafik jag har i den här bloggen ifrån allmänheten och myndigheter. Det finns absolut ett sug efter en samhällskritisk författare, och vad jag vet har vi alltså ingen idag. Det är omöjligt att ens vara ”samhällskritisk” om man har egen taxeringsnämnd och arbetsförmedling och – vilket är fallet med alla kändisar – särbehandlas ifrån morgon till kväll.

Vanligt folk
När jag slutade som författare, i princip 1992, tog det två, tre år innan jag inte blev igenkänd på gatan, och det tog fem år innan folk inte kände igen namnet. Jag är således väl medveten om skillnaderna mellan att vara kändis och vanlig och jag kan garantera att författarna inte vet speciellt mycket om hur vanligt folk har det. Därmed är de i princip också utslagna som demokratins vakthundar.

Många av de 700 artiklar jag har skrivit hade aldrig kunnat säljas in
Vi är nämligen inte så fria som vi tror. Dessutom får jag inte ha en hemlig, skyddad adress som offentlig person! Då får man lösa säkerheten själv som jag har gjort: genom en stuga ute i skogen där du i princip måste ha en bandvagn för att ta dig fram sista biten, en gigantiskt stor hund, Securitas samt ett skrivarboende på norra Cypern, landet som inte ens finns och som saknar adresser. Sedan kan du börja skriva om samhället, korruption, ljugande tjänstemän på SKV och om droger och kriminalitet.