Nu kommer energiskiftet smygandes

Expressen skriver: Jag håller med. Men för 30 år sen var det medierna och allmänheten som hade makten över de knarkande kändisarnas framtid. Nu är det missbrukarna som styr. Den knarkande kändisen har en fruktansvärd makt över familj, kolleger, journalister och en stor del av sin publik.
Men inte över alla. I går fick jag många mejl från vanliga människor som ilsket uppmanar oss att sluta skriva om och fjäska för kändiskokainisterna. Ulla Olsson skrev: ”Bojkotta alla knarkande kändisars framträdande. Att göra knarkandet till en livsstil är förödande”. Läs mer

Expressen har börjat reagera, och det de reagerar över är kändisknarkaren
Men det är långt kvar innan de skriver: Åsa Linderborgs bok ”Mig äger ingen” förklarar det självklara att Sverige inte längre har en verkstadsindustri för den blev utkonkurrerad på 80-talet. Redan på 60-talet producerade ett enda japanskt stålverk vad 35 svenska förmådde, och Linderborg visar oss vilka enorma mängder brännvin en enda arbetare kunde sätta i sig utanmig-ager-ingen konsekvenser.

Det är inte konstigt alls att vi blev dels utkonkurrerade, och dels har massarbetslöshet nu, för ska man klara den internationella konkurrensen krävs att ett svenskt stålverk klarar av att producera vad ett japanskt gör. Funkar inte då alla är borta på måndagar.

Än lär vi inte få se texten:
Mikael Wiehe sjunger; ”Nu tar vi tillbaka det”, och han avser nog att riskkapitalisterna har tagit hela landet, och det beror väl på att det är smärtsamt att se att det är det svenska folket som supit bort precis allt – inte minst förståendet.

Sverige var Europas fattigaste land främst för att folk söp som babianer
Man avlönade jobbarna med brännvin. Kriget kom, vi var enda landet i Europa med intakt industri, och hela den svenska välfärden byggdes upp – trots att folk fortsatte supa som babianer – med hjälp av krigsindustrin, och när Palme ville införa löntagarfonder drog ”alla”. Från 1965 har vi levt på lånade pengar, och när den bubblan spricker återgår vi till att bli Europas fattigaste land – givetvis.

bolag
Bilden visar hur svenska bolag börjar flytta ut, och anställer utomlands. Den röda linjen är anställda i Sverige, och den övre är anställda utomlands.

För nu 30 år sedan åkte cheferna på Iggesunds bruk ut med en stor båt, och man slängde ut rep med knopar på, och jobbarna tog sina ekor och lät brukets stora båt dra dem till bruket. De kom inte annars.

Skälet till att Iggesunds bruk fortfarande lever torde bero på att företagsläkaren fått ordning på alla fyllskallar och för att man producerar cigarrettboxar som bara kan göras av Iggesund i Sverige.

Om man läser boken. Sverige en sluten anstalt  ser man rätt tydligt att den svenska välfärden är uppbyggd av krigsindustrin. När omvärlden börjar bygga upp sina industrier igen efter kriget kan vi inte konkurrera längre, och det har skrivits om till att ”de sticker till Asien och utnyttjar billig arbetskraft”.

Sanningen är den att vi har ALLTID varit ett fattigt land – för att folk super som babianer – och den korta tid från krigsslutet fram till i princip 1965 är ett TILLFÄLLIGT UPPSVING därför att alla andra låg ner på grund av kriget.

Det kommer ta tid innan Expressen skriver:
Ion ScanÅsa Romstad, som rökte på i Almedalen, har kommit fram till att det är den vite mannens fel allting, och eftersom hon uppenbarligen har alk-drogproblem själv ser hon inte att den ökade alkoholismen bland just unga kvinnor får enorma konsekvenser, se bild längst ner.

Men den dag nån av de stora drakarna anställer en drogkunnig skribent och man börjar producera ungefär de texter jag har skrivit ovan kan vi börja tala om att landet har frisknat till. Nu lär väl inte det hända för de stora drakarna dör, och folk läser bloggar istället.

Nästa steg är en drogscanner i riksdagen, TV-husen, tidningarna, alla sjukhus in till operationssalarna, på SÄPO, SKV, AF – överallt där vi avlönar folk för att de ska arbeta för oss. Då är vi av med debattörer som anser att det är ”den vite mannens” fel att det saknas stålar i riket till kärnverksamheter!

sverige_folk_misshandel_barn_1981_2008_small1

 

 

 

Lena
Lena var en ytterst aktiv och samhällsengagerad författare verksam i Rabén&Sjögrenhuset mellan 1984 och 1992. Bibliografi Det händer aldrig mig (1997), Bilda Förlag Är barn allt? (1992), Rabén & Sjögren Botten upp (1989), R&S Utanför (1989), R&S Könskriget (1988), R&S Fyy 17! (1987), R&S Huddingegruppen: "-norra Europas främsta narkotikaspanare-" (1986), Pseudonym - spökskriven åt Gösta Claesson, R&S Mordet på Törnrosa (1985), R&S Ett Södermalm som gör dig varm (1984), Swedmedia Häktad på sagolika skäl (1984), R&S Älska lagom (1984), R&S Våra undulater (1981), Pseudonym: Lena Andersson, R&S Skola i fosterland : en bok om skolan (1970), Medverkande "Indoktrineringskampanjen", Gidlunds