Barndomsvän i Norrköping

Nu har jag landat i Norrköping, och det var en härlig biltur genom ett halvflaggande Sverige. Jag kan meddela att bönder är bäst på att flagga på nationaldagen, och jag själv hade bara vimpeln i topp då jag lämnade Hudiksvall.

På vägen blev jag uppringt av frilansjournalisten Thérèse Juel, som skrivit en artikel på Newsmill där jag ingår på något vänster. Jag ska läsa den i morgon.

Vi hade ett rätt långt, och mycket trevligt samtal, om den rättsröta hon ser i landet, och hon menade på att vi är naiva och tror att myndigheter aldrig kan göra fel eller att folk inte skulle ljuga.

Ljugande kvinnor och flickor
Jag hade då precis brutit upp ifrån ett kaffebord där vi talade om tre trallande jäntor som ljugit ihop historier för sina föräldrar, och som gick ut på att en man hade varit odräglig mot dem – och utredningen hade visat att det var de som hade varit gräsligt odrägliga. V kom att tala just om jäntor och dramadrottningar som bevisligen ljuger.

Det är som jag brukar säga; Det är nästan alltid på det viset att folk som anklagar andra hårt talar väldigt ofta om sig själva, och speciellt om det går att avlyssna förakt i berättelsen. Jag har suttit i Stockholms Tingsrätt i tillräckligt många år för att veta att om man får in en misshandel på bordet och tre vittnen får man tre helt olika historier.

Bilden föreställer Harri och Stig.

Under resan lyssnade jag på P1 där Stig Edling, som drev KRUM på 70-talet, och som tillsammans med Hans Nestius gav ut ”Pockettidningen R”.

Jag gav dem ett kapitel, och om jag minns rätt bör det ha varit 1975 kanske, och i ett av deras nummer om mentalvården. Jag hade vakat på nätterna på Långsbro sjukhus då jag pluggade, och jag antar att materialet kom därifrån. Jag minns mest att det blev ett himla liv – läs mer.

Edling berättade att han haft fångar hemma, och en dag var kåken länsad och tom och en kvinna, som var aktiv inom KRUM, berättade att de hade varit oförlåtligt naiva. De försökte väl bevisa att alla människor är goda? Den mest ingrodda myten som finns i Sverige, och som inte minst drivs av myndigheter.

Programmet var rätt upplyftande därför att Harri Miekkalina, som var fångarnas ledare, sa nu på ålderns höst att vi kan inte ha det så att det är okej att inte jobba, bara knarka och göra inbrott hos Svensson.

Jag fick inte vara med i KRUM för min pappa, och en barndomsvän, som bodde här i Norrköping, började knarka tidigt, och min far införde umgängesförbud.

Det var ”snällt” av min far för annars är risken stor att även jag hade börjat. Jag talade med den killen då han var 25 år kanske, och en gång förr-förra sommaren och då sa han att det jobb han hade nu var att göra så lite som möjligt. Han hade senare sagt till en farbror att jag måste vara kär i honom på 50:e året i rad, och jag log. Knarkare känner alltid fel, och det får dem att mycket ofta fatta helt fel beslut.

Men jag tänker på honom då jag är i Norrköping, och då jag läser om Fas 3
Han har nog slingrat sig ur det, också. Kriminalitet är mycket ofta ett val, och det hördes idag på Harri att han vet det.

KRUM ansåg främst att våra fångar var offer; för taskig potträning och usla uppväxter och alla de argument som inte minst socialdemokratin har framfört som skäl att hårdbeskatta hårt arbetande lågavlönade människor för att dela ut till dem som går in för att göra så lite som möjligt. Vi torde vara det enda landet i världen som hårdbeskattar lågavlönade! Det är helt absurt.

KRUM gjorde en del bra saker men de var främst medberoende till missbrukare, och programmet idag handlade mycket om att vanliga människor ställt upp och ofta blivit svikna. Det beror på att det är bara knarket som är viktigt för en knarkare; inget annat. Jag känner andra barndomsvänner som tog sig ur det, och inte sällan via NA – anonyma narkomaner, som av förklarliga skäl är svårlurade.

Min barndomsvän var ingalunda taskigt pott-tränad, och hade ingen usel uppväxt, utan kom ifrån en mycket bra familj där två kvinnor dog i sorg; hans mamma och hans farbrors hustru. De kom aldrig över hans val att leva som kriminell ett helt liv.

Jag hoppas att Sverige kommer ur KRUM:s alla myter en vacker dag, och att vi får en kriminalvård som fungerar eller som en torped sa mig en gång: ”Låsa in mig, so what? Jag har suttit hela mitt liv. Hota mig med gymnasiet, eller att jag måste träffa folk, och jag kommer att bli riktigt rädd.”